det här är vad jag säger

I maj 1994 kom veterinären hem till oss och satte en spruta i vår katt Tussie. Hon var en bondkatt på kring femton år och nu hade hon magen full av vätskande tumörknölar och sov mest bara. Tussie hade bott hos oss nästan lika länge som jag levt.

Den åttonde juli samma år föddes en kull kattungar hemma hos min kompis Anna. Och jag tingade en honkatt från den kullen. I början av september, ja alldeles för tidigt, kom Maja hem till oss.

I många år var hon en helt förtjusand liten katt. Väldigt liten till och med. Och hon var gosig och fin och på alla sätt exemplarisk. Men för några år sedan fick hon konkurrens i reviret av en grannkatt och efter det blev hon aldrig riktigt sig lik. Förmodligen förlorade hon maktkampen och blev skrämd. Hon började fräsa och klösa efter människor och vågade inte gå ut. Mot mig, och min bror, var hon dock fortfarande änglakatten själv så vi försvarade henne hett.

I början av maj födde hon 12 år gammal sin enda kattunge, Börje Salming. Hon var en jätteduktig kattmamma hela sommaren, men så fort sonen började klara sig själv fick hon nog. Hon fräste och slog och fräste och slog och till slut vågade hon inte ens komma hem och äta om hennes son var i närheten. Och när jag var hemma för två veckor sedan fräste hon och morrade åt mig med.

Så i förra veckan fick hon somna in, min fina lilla Maja.

Ibland undrar jag ju vad jag håller på med när jag envisas med att ha en blogg. Särskilt händer det när jag surfar in på en sådan sida som onekligen.se. Lisa är ju liksom värsta bruttan, och skriver sådär rasande bra och personligt utan att bli FÖR personlig. Så vill jag också skriva. Varenda blogginlägg skulle ju passa som krönika i vilken tidning som helst. Hmpf. Då får jag skrivkramp och blir inspirerad på samma gång. Dessutom har jag läst litteraturvetenskap med Lisa för evigheter sedan, och hon ska snart börja jobba på “mitt” jobb.

Och för att fortsätta på detta jag mötte lassie-tema: för 19 år sedan gick jag på samma dagis som en liten blond jättesöt ettårig tjej som jag i min sjuåriga lillgammalhet var väldigt förtjust i. Nu är samma tjej plötsligt coolaste tjejen i hela Idol! Heja Cissi Ramsby!

Så. Nu. Finally. Idag har jag börjat skolan, och sedan somnat på sängen och har allvarliga funderingar på att skolka eftermiddagen. Jag bjuder er på lite Paris-recap istället.

Först ska man flyga.

Det är såhär roligt.

På detta sätt intogs tre av fyra middagar i Paris.

Sen är det visst lite saker man måste se, så det är bäst att ta dem på en gång.

Någon dag efter går vi upp för många långa trappsteg…

…som visar sig vara en bakväg till Sacré-Cœur. Hej Sacré-Cœur!

Och hej Paris!

Nej, the holy grail såg vi aldrig, men en massa annat som jag inte orkar lägga upp…

Viktigaste upptäckten under resan var nog dock vad Victoria Silvstedt gör nuförtiden: agerar barbiedocka i franskt fånigt lekprogram!

Och nej, jag var inte ensam i Paris. Jag höll bara inte i kameran så ofta. Här är det fina sällskapet. Och så jag då.