till minne av en liten katt
I maj 1994 kom veterinären hem till oss och satte en spruta i vår katt Tussie. Hon var en bondkatt på kring femton år och nu hade hon magen full av vätskande tumörknölar och sov mest bara. Tussie hade bott hos oss nästan lika länge som jag levt.
Den åttonde juli samma år föddes en kull kattungar hemma hos min kompis Anna. Och jag tingade en honkatt från den kullen. I början av september, ja alldeles för tidigt, kom Maja hem till oss.
I många år var hon en helt förtjusand liten katt. Väldigt liten till och med. Och hon var gosig och fin och på alla sätt exemplarisk. Men för några år sedan fick hon konkurrens i reviret av en grannkatt och efter det blev hon aldrig riktigt sig lik. Förmodligen förlorade hon maktkampen och blev skrämd. Hon började fräsa och klösa efter människor och vågade inte gå ut. Mot mig, och min bror, var hon dock fortfarande änglakatten själv så vi försvarade henne hett.
I början av maj födde hon 12 år gammal sin enda kattunge, Börje Salming. Hon var en jätteduktig kattmamma hela sommaren, men så fort sonen började klara sig själv fick hon nog. Hon fräste och slog och fräste och slog och till slut vågade hon inte ens komma hem och äta om hennes son var i närheten. Och när jag var hemma för två veckor sedan fräste hon och morrade åt mig med.
Så i förra veckan fick hon somna in, min fina lilla Maja.