det här är vad jag säger

Sent omsider har jag dragits med av den där Stieg Larsson-hajpen. Det kan bli så när man läst hyllning efter hyllning (jag tror att Lisa har nästan mest skuld i det hela) och finner sig hänga på tågstationen en timme väntande på ett tåg som aldrig kommer. Plötsligt kommer man ut från Pocketshop med en liten kasse i handen. Och jag hade ju inte tid att läsa onyttiga romaner. Jag skulle läsa en recensionsbok och joxa lite med min uppsats. Men nu var jag ju tvungen att sträckläsa Män som hatar kvinnor istället. Och som jag sträckläste! Alltså, det händer alltför sällan nuförtiden, men jag älskar när jag fastnar så i en bok att jag måste gå läsande in på toan och krockar med allehandla möbler på vägen. Och när jag måste ta en paus för att typ kliva på ett tåg och är så frånvarande att jag lika gärna kunde gå på fel tåg. Nu behöver det ju definitivt inte betyda att det är någon vidare litterär kvalitet på boken, bara för att jag fastnar i den. Jag har betett mig likadant när jag läst såväl “Vattenmelonen” som “Da Vinci-koden”.

Men den här var ju banne mig bra också. Och jag gillar ju inte ens deckare. Hm, undrar om jag kan ta och reservera ett exemplar av andra boken på jobbet…. *host*.