det här är vad jag säger

På ett forum jag hänger på ibland gällde det att visa bilder på sig själv där man inte tyckte att man var sig lik. Jag hittade det här gamla fotot av mig:

Och jag liksom ba: “What? Is that me?” (Ja, jag pratar engelska med mig själv ibland, jag är liksom internatschonäll av mig). Detta var i skrivarklassrummet på Wiks folkhögskola i december 2002. Jag vägde 15 kilo mindre än nu och hade ett par decimeter kortare (och ljusare) hår. Kolla midjan liksom! Och nyckelbenen! Jag var så smaaaal. Klänningen hänger fortfarande i garderoben. Storlek 36 (!) är den i och jag kommer absolut inte i den längre.

Fast finast av allt är nog de där ufo-bollarna jag har på huvudet.

du min vän, vart försvinner du?

du måste ha det som är svårt. du måste ha det som gör ont.

åh, du min vän. men jag finns här.

du min vän, jag får blunda nu.

jag orkar inte se dig falla.

jag orkar inte med din sorg igen.

men jag vill inte se dig gå.

va kvar, du min vän.

du min vän, om du vilar nu så kanske lugnet gör dig hel.

du kanske ser vad som går fel.

och jag finns här för dig min vän.

Du min vän - Nina Ramsby och Martin Hederos med Jakob Hellman

Idag när jag kom hem från jobbet, trött och hungrig, noterade jag att det låg ett kuvert innanför dörren. Först var jag dock tvungen att tokgosa med Iris en stund eftersom hon var mäkta olycklig över att jag varit borta nästan hela dagen IGEN. Sen kom jag ihåg brevet, som var adresserat till både Iris och mig, och OH. Det var från Linda och hon hade skickat massor av hårsnoddar. Hurra! Nu har vi så vi klarar oss ett tag, ty Iris leker bort mina snabbare än jag hinner fatta. Jag älskar presenter!

Och apropå presenter så fyller Nina år idag. Hipp hipp hurra! Jag var en dålig vän och glömde bort det. Trodde jag. Tills jag ringde och gratulerade i efterskott och blev påmind om att det inte alls är den trettonde idag. Heh.

Nyss stod jag och hackade frukt till en sallad och det är såhär somrigt ljust och varmt i min lägenhet och PANG så var jag tillbaka (alltså inte bara mindes nu, hela känslan var tillbaka) vid picknicken i Humlegården förra maj. Det var ingen fruktsallad i närheten då, jag vet inte vad som gjorde det. Det kanske bara var kvällsljuset.

Sedan sjöng Nina Persson “And then you kissed me” på min stereo och då flyttades jag någon månad framåt i tiden, då jag satt i mina föräldrars bil och körde genom skogen till eller från Corn (och jo, jag hade den låten på en blandskiva jag lyssnade på när jag körde till henne).

Nu väntar jag på besök. Jag är sömnig. Iris sover i tvättkorgen. Jag vet inte vad jag vill.

Oj. Vad sömnig jag blev.

Har just varit duktig och tagit en långpromenad med Anna. Först från mig hem till Anna, sen till Uppsalahems kontor för att lämna intyg, sen bort mot Svartbäcken, över Fyrisån, förbi ILU och min kommande lägenhet (jag kan fortfarande inte lista ut vilket av husen det är och gatuadressen existerar inte ens än), genom Luthagen och sen hem via Folkes livs. Nästan två timmar tog det. Nu är kroppen lite mör och jag sömnig och Iris ligger på mina fötter. Jag borde långpromenera lite oftare.