det här är vad jag säger

Går det ens att lyssna på “Briggen Blue Bird av Hull” utan att börja gråta? Nu är det Sofia Karlssons variant som gör mig gråtfärdig. “Karl stod surrad och glömdes ombord” säger kaptenen - till Karls PAPPA. Som har åkt ut i stormen för att rädda skeppet utan att veta att sonen var där. Gud, nu börjar jag gråta igen.

Vilket osökt påminner mig om Maritza Horns skiva “Jämmer och elände” som finns i fin LP-version hemma hos mina föräldrar. När jag var liten hände det att jag satt med …eh… texthäftet (vad heter det på LP-skivor? gud vad ung jag är) och läste texterna till “I en sal på lasarettet”, “Drinkarflickans död”, “Lejonbruden” och den där låten om den förfärliga modern som gick på bal fast pojken låg sjuk därhemma. Och naturligtvis DÖR pojken medan mamman har roligt. SYNDEN STRAFFAR SIG SJÄLV. I alla fall. Jag satt och läste texterna och grät floder. Jag måste nog leta upp den där skivan igen…