det här är vad jag säger

Katters jamande är ett kapitel för sig. Det är verkligen inte alla katter som låter “mjaaauu” om ni nu trodde det. Iris har iofs mjauandet klart för sig, men brukar också gå omkring och jama med stängd mun. Det låter oerhört gnälligt. Lilly visade att hon kunde mjaua under den enda gång hon löpte (oh yes, hon kunde!), men till vardags piiiiiiper hon som en mycket liten kattunge.

Börje Salming, hård och tuff utekatt, kunde man ju tro skulle ha ett tufft och coolt jamande. Typ som “MJAAAUUUU”. Fast han kan inte jama alls, nästan. 99% av gångerna han försöker meddela sig meddelst ljud kuttrar han precis som en kattmamma som kallar på sina ungar. Blir han riktigt desperat kan han få ur sig ett vääääldigt ljust litet pip. Inte så manligt, Börje.

Nu har jag varit ledig läääänge, men snart ska jag ner till Huvudstaden och jobba på bokklubben en månad, fram till biblioteksviket börjar. Under de två veckor jag varit här uppe hos föräldrarna har det varit klassiskt juniväder: ostadigt och inte särskilt varmt. Men nu ska det komma! Från och med onsdag ska högtrycket komma in och det ska bli vaaaarmt säger de som vet saker. Till och med värmebölja.

Nu kan ni gissa vilken dag jag börjar jobba.

Varför måste man skriva ort när man skriver under viktiga papper? Ort och datum och underskrift. Datum är jag med på, underskriften ska väl vara aktuell. Men vilken roll spelar det var man befinner sig när man skriver under?

Förresten sitter jag nu långt ute i mamma och pappas trädgård (jag får inte säga trädgård för mamma, gräsmatta tror jag är den gängse benämningen, heh) och bloggar. Trådlöst is the shittest! Det är rätt svårt att se skärmen men lite får man väl stå ut med.

Det är dessutom äntligen så varmt att jag kan ha bikinibh på mig. Jag börjar jobba på onsdag och önskar mig lite sommar innan dess. Ja tack.

Jag läser “Tusen gånger starkare” av Christina Herrström, en ungdomsroman som tar upp kampen med stereotyper och könsmotsättningar på högstadiet. Allt strålande, fast såklart kan jag inte släppa det lilla stycket om skolans bibliotekarie Britta:

Hon har grått hår samlat i en fläta fäst i nacken, tjocka nylonstrumpor, blå och grönrutig kjol och vit blus nästan jämt. Hon är ungefär 60 år tror jag. Hon vaktar biblioteket som en hund och hyssjar på alla som inte viskmumlar. Jag brukar fundera över hur jag tror att hon lever. Jag tror inte hon har någon man. Och det beror bland annat på att hon har svarta tjocka strån, kanske fem sex stycken på sin överläpp. Men hon har istället sina böcker, rad efter rad av böcker, de flesta ganska gamla nu, för skolbiblioteket har inga pengar att köpa nytt för. Och hon läser dem väl knappast, för de är ju för barn och ungdomar, men hon ställer dem i ordning, vakar över deras rader och hon dammar dem, jag tror varje dag.

Med en liten brasklapp för att jag inte läst ut boken än och kanske kanske kommer Britta att döda alla Signes fördomar, men boken handlar ju inte om Britta så jag tvivlar (har jag fel kommer det en dementi!) Men hur länge ska egentligen den där stereotypen leva kvar? Klart som fan att ingen vet vad man gör som bibliotekarie om de blir matade med sånt här. Bibliotekarien står och ställer böcker i ordning, som hon inte läser, och hon har böcker istället för man. Bibliotekarier är nuckor och hyssjar på alla som inte viskar.

Det var längesen jag var inne i ett bibliotek där man måste viska. Och jag har träffat rätt få gamla ogifta nuckor (det är väl bara jag, möjligen :P). Och är man skolbibliotekarie så brukar det, BÖR det, ingå bokprat så klart som fan att man måste läsa böckerna även om de nu är för barn och ungdomar (vissa av oss läser ju sådant ändå). Och jag lovar att man inte har tid att damma böcker varenda dag. Har man tid med det så bör nog ens arbetsplan ses över ordentligt.

Vid något tillfälle försökte jag hänga på bokfemman, men det blev ju inte mer än en gång. Men nu har bokfemma-malin startat en ny utmaning så jag gör ett nytt försök.

Första bokstaven ut blir W. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om vi ska hänföras eller skrämmas bort.

Oscar Wilde - “The Ballad of Reading Gaol”. Det är endast Maria Gripes förtjänst att jag fastnade för den, för i någon del av hennes skuggserie citeras den i massor. “To dance to flutes, to dance to lutes/ Is delicate and rare:/ But it is not sweet with nimble feet/ To dance upon the air.” Lagom glättigt för en tonåring?

W på bok var svårare, särskilt när jag sitter 25 mil från min bokhylla. Så jag tog den enda jag kom på:
Akiko Ikeda - “Wachifield - Dayans första äventyr”. Det är helt enkelt snäll japansk fantasy för barn. I en viss ålder kan de inte få nog, och det här är ett litet förlag så ett tips kan vara på sin plats (även om jag inte tyckte den var dödsrolig).

Lilly är jättelång.

Iris leker prydnadskatt (och ja, finkameran är kvar i Uppsala).

Ljusnan från Kyrköns södra udde.

På midsommarafton åkte jag på road trip. Här försöker jag fånga mäktigheten hos Höga Kusten-bron och misslyckas kapitalt.

På andra sidan bron väntade den här sötnosen, och hans matte.

Sötnosen var kanske inte den smartaste gaffeln i besticklådan. Fast han kan åtminstone apportera. Och är ruskigt söt, kom och la sig intill mig på natten och spann som besatt. Vem fan behöver vara smart då?

Sen kom jag hem och fick en bok skriven till, och om, mig. Den går i princip ut på att jag har en brorsdotter som jag tycker är jättesnäll.

Börje Salming vet hur man har det bra, han.

Lite blandat från senaste tiden:

Eskilstunaån är snyggare än Fyrisån. Bredare åtminstone.

May I present to you mitt nya hus. Eller alltså, där jag ska bo. Min lägenhet (som jag inte har sett…) ligger längst bort, rakt ovanför biblioteksfilialen passande nog. Jag trodde lägenheten vätte mot baksidan dessutom, men jag tror nog snarare att den vätter åt framsidan… Damn, det är längre ner därifrån. Och hårdare att landa. (Ja, jag är höjdrädd och lägenheten ligger högst upp om jag inte missminner mig.)

Nu är jag i Järvsö. Iris är glad för det.

Promenad nere på ängerna.

Modebloggsbild från idag. Jag hittade en urgammal kofta i garderoben i mitt gamla rum. Den inköptes 1994, lagom till min skolavslutning från nian. 18 14 år alltså. ARTON FJORTON. Fy fan vad gammal jag är. Hursomhelst tycker jag att den är rätt snygg. Och den passar, bara det, jag väger väl nästan 20 kilo mer nu än då. Iris gillar den också, den luktar visst hemskt gott (råsiden kallas det visst, luktar ko när den är blöt).

Esbjörn Svensson är död. Jag tycker det är rätt förfärligt sorgligt.

Bild via Wikimedia Commons

Nämen vad är det här nu då?

Jo, min blivande arbetsplats, där jag ska styra och ställa i höst.