bibliotekarien britta

Jag läser “Tusen gÃ¥nger starkare” av Christina Herrström, en ungdomsroman som tar upp kampen med stereotyper och könsmotsättningar pÃ¥ högstadiet. Allt strÃ¥lande, fast sÃ¥klart kan jag inte släppa det lilla stycket om skolans bibliotekarie Britta:

Hon har grått hår samlat i en fläta fäst i nacken, tjocka nylonstrumpor, blå och grönrutig kjol och vit blus nästan jämt. Hon är ungefär 60 år tror jag. Hon vaktar biblioteket som en hund och hyssjar på alla som inte viskmumlar. Jag brukar fundera över hur jag tror att hon lever. Jag tror inte hon har någon man. Och det beror bland annat på att hon har svarta tjocka strån, kanske fem sex stycken på sin överläpp. Men hon har istället sina böcker, rad efter rad av böcker, de flesta ganska gamla nu, för skolbiblioteket har inga pengar att köpa nytt för. Och hon läser dem väl knappast, för de är ju för barn och ungdomar, men hon ställer dem i ordning, vakar över deras rader och hon dammar dem, jag tror varje dag.

Med en liten brasklapp för att jag inte läst ut boken än och kanske kanske kommer Britta att döda alla Signes fördomar, men boken handlar ju inte om Britta så jag tvivlar (har jag fel kommer det en dementi!) Men hur länge ska egentligen den där stereotypen leva kvar? Klart som fan att ingen vet vad man gör som bibliotekarie om de blir matade med sånt här. Bibliotekarien står och ställer böcker i ordning, som hon inte läser, och hon har böcker istället för man. Bibliotekarier är nuckor och hyssjar på alla som inte viskar.

Det var längesen jag var inne i ett bibliotek där man måste viska. Och jag har träffat rätt få gamla ogifta nuckor (det är väl bara jag, möjligen :P). Och är man skolbibliotekarie så brukar det, BÖR det, ingå bokprat så klart som fan att man måste läsa böckerna även om de nu är för barn och ungdomar (vissa av oss läser ju sådant ändå). Och jag lovar att man inte har tid att damma böcker varenda dag. Har man tid med det så bör nog ens arbetsplan ses över ordentligt.

Leave a Comment