det här är vad jag säger

Så var det då dags, att ta reda på om min magkänsla är något att ha. Gjorde jag rätt när jag tackade nej till två lägenheter jag sett för en jag inte sett? Kort sagt: jodå. Det är skönt att man kan lita på magen. Visst finns det negativa saker: ingen fläkt, fula sovrumstapeter, kanske inte jordens lugnaste/ respektablaste område (igår satt en, kanske inte så välvårdad, man nere utanför tobaksaffären och pratade högt om besökstiderna på Kumla. Jag bara säger!). Men i det stora hela: ljus, stor, luftig lägenhet med sextiotalsdetaljer. Och det för en högst rimlig hyra och max 20 minuters promenad till jobbet. Det är ju sjukt bra.

På måndag blir det till att ringa värden dock. Jag behöver fixa installation till diskmaskinen, och rapportera en läcka under diskbänken. Och så måste jag fråga om portkoden (som jag inte fått) och hur faen man tar sig in till tvättstugan egentligen, och var man bokar. Jag känner mig lätt förvirrad. Ja, och så är det ett sådant lås som slår igen av sig självt och är inte det världens sämsta uppfinning? Jag blir ju livrädd varenda gång dörren slagit igen, att jag glömt nycklarna innanför. Så, försäkringsbolaget får säga vad de vill, men innan jag hunnit lämna en extra uppsättning på jobbet så låser jag bara överlåset.

Slutligen ska ni väl få se hur det ser ut också! I give you rundtur med skakig hand och dålig mobilkamera! Och så ber jag om ursäkt för min dialekt i förskott. Antingen pratar jag faktiskt sådär, eller så satte jag automatiskt på representationsdialekten. För jävlar vilken stockholmsdialekt jag har. “LuckOR” liksom. Det heter ju “lucker”. Jag måste sluta med det där, faktiskt.