Nu såg jag att filmen jag skrev om i förra inlägget (Shut up and sing) går på ettan ikväll. Gissa vem som KÖPTE den i förra veckan? Haha, jag förnekar mig aldrig!
Nåja, jag hade nog ändå inte orkat stanna uppe och titta på den. Men gör det ni! Det är en order.
Varje gång jag lyssnar på Not ready to make nice med Dixie Chicks får jag en klump i halsen. Varje gång till textraden
And how in the world can the words that I say
send somebody so over the edge
that they write me a letter saying that I better
shut up and sing or my life will be over
Nu har jag sett filmen Shut up & sing, och gråtit floder igen. Jag kan inte förklara det logiskt, alls, vad som gör mig så känslosam. Kanske är det bara just det som texten säger: hur ett sådant rabalder kan födas av att någon säger sin åsikt. Hur så många människor kan önska livet ur en person som säger en, rätt harmlös, åsikt (”I’m ashamed the president of the U.S is from Texas” (med lite reservation för ordvalen)). Och att jag är glad att jag bor där jag bor. Här skulle åtminstone ingen medelålders man kunna sitta i TV och kalla en sångerska för bimbo och säga att hon skulle behöva ett ordentligt kok stryk utan att bli totallynchad i media.
Och så kan jag inte undgå att kontemplera över hur mycket könet styr över det här. Om inte det vore tre rätt unga och snygga tjejer som sa de här sakerna, utan… tja, vad ska vi säga, en medelålders man, hade det inte haft samma effekt. Hur jag vet det? Tja, Steve Earle fick en Grammy senast förra året. Steve Earle spelar country, är uttalat vänster (ja, till och med marxist har jag för mig), har skrivit betydligt mer politiska låtar än Dixie Chicks någonsin har gjort och jag är rätt övertygad om att han uttalade anti-bush-åsikter på den konsert jag var på för några år sedan. Jag vet inte hur stort motståndet mot Earle är i USA, det är säkert rätt massivt på sina håll, men i närheten av hur hetsjakten var på Dixie Chicks är det inte. Och det gör mig inte bara ledsen att det är sån skillnad. Det gör mig heligt förbannad.
Utomhus + höstlöv + sol + klättervänligt träd + katt = dödsbra!
Google firar 10-årsjubileum genom att ge oss möjlighet att söka i det äldsta sparade indexet, från 2001. Det är ju som värsta stenåldern! 2001 kunde man inte googla på mig, för att nämna något. Nu får man upp iaf ett par sidor (och bara saker jag står för, thank god). 2001… så nyss och samtidigt så uråldrigt.
Sök här.
Jag har världens snällaste katt. Ja, den där fläckiga knäppstaren är jättesnäll också, men den vita fluffiga är så sjuuuuukt snäll. Jag uppskattar inte det nog (särskilt inte när hon jamar om nätterna och tycker att jag ska gå upp och roa henne).
Jag har sett hur hennes fluffpäls blivit mindre fluffig och mera tovig ju flera dagar som gått men försökt ignorera det så gott det går. Men idag fick jag se sanningen i vitögat; såhär kan vi inte ha det. Så det blev borstning och kamning och tovutredning och -klippning, och kissen sitter snällt i mitt knä för kamning är mysiga grejer. Och sen kloklippning i förebyggande syfte, och kissen sitter snällt i mitt knä. Och så, till slut, sätter jag mig i badkaret med kissen i knät och DUSCHAR. Och vet ni: KISSEN SITTER SNÄLLT I MITT KNÄ. Jag har duschat henne förr, och hon är alltid jätteduktig, men riktigt såhär stilla har hon aldrig suttit förr. Kroppskontakten var visst en bra sak, och inte en klo kände jag (erkänn att det är skitmodigt att sätta sig spritt språngande med en katt i ett badkar och släppa på vattnet?). Det enda som verkade riktigt stressande var när Lilly började skrika utanför badrummet (vad gör du med min kompis!!!??!!)
Nu, däremot, springer Iris omkring blöt och mager (det finns inte så mycket katt bakom allt fluff) och försöker få vara ifred i all sin ofluffighet. Är man prinsessa så är man. Men det är visst en annan katt som vill vara med och vakta så att det inte händer något mer förfärligt. Och så den här hemska människan som blöter ner henne också. (Så nä, det är inte läge för ett foto, tyvärr.)
