shut up & sing
Varje gång jag lyssnar på Not ready to make nice med Dixie Chicks får jag en klump i halsen. Varje gång till textraden
And how in the world can the words that I say
send somebody so over the edge
that they write me a letter saying that I better
shut up and sing or my life will be over
Nu har jag sett filmen Shut up & sing, och gråtit floder igen. Jag kan inte förklara det logiskt, alls, vad som gör mig så känslosam. Kanske är det bara just det som texten säger: hur ett sådant rabalder kan födas av att någon säger sin åsikt. Hur så många människor kan önska livet ur en person som säger en, rätt harmlös, åsikt (”I’m ashamed the president of the U.S is from Texas” (med lite reservation för ordvalen)). Och att jag är glad att jag bor där jag bor. Här skulle åtminstone ingen medelålders man kunna sitta i TV och kalla en sångerska för bimbo och säga att hon skulle behöva ett ordentligt kok stryk utan att bli totallynchad i media.
Och så kan jag inte undgå att kontemplera över hur mycket könet styr över det här. Om inte det vore tre rätt unga och snygga tjejer som sa de här sakerna, utan… tja, vad ska vi säga, en medelålders man, hade det inte haft samma effekt. Hur jag vet det? Tja, Steve Earle fick en Grammy senast förra året. Steve Earle spelar country, är uttalat vänster (ja, till och med marxist har jag för mig), har skrivit betydligt mer politiska låtar än Dixie Chicks någonsin har gjort och jag är rätt övertygad om att han uttalade anti-bush-åsikter på den konsert jag var på för några år sedan. Jag vet inte hur stort motståndet mot Earle är i USA, det är säkert rätt massivt på sina håll, men i närheten av hur hetsjakten var på Dixie Chicks är det inte. Och det gör mig inte bara ledsen att det är sån skillnad. Det gör mig heligt förbannad.
