det här är vad jag säger

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Här somnar en man från sitt eget ve,
här slutar ett djur sin strid -
du liv, det var allt du hade att ge
och detta är dödens frid.

/Dan Andersson

(Och här önskar jag mig en youtube-video med Sofia Karlssons version av den men tji fick jag.)

Jag hänger inte med sådär dödsmycket nu när jag inte jobbar, men nu gick jag in på mitt biblioteks webbsida och hittade en länk till Musikwebben, musiktjänst från BTJ där man kan låna (populär)musik i 30 dagar via nätet. Guuuud så bra, tjoade jag som trots allt gillar att vara laglig. Jag gjorde till och med upp seriösa planer på att gå och betala mina skulder så att jag skulle kunna använda tjänsten. (Var det någon som trodde att bibliotekarier var bättre på att lämna tillbaka sina lån? Hee.)

Men sen la sig den där gamla misstänksamma macnörden i, och jag började läsa på lite. Och ja, naturligtvis är musiken i “DRM-säkrat WMA-format”. WMA suger, kan jag meddela. Främst för att det funkar SÅDÄR på Mac. Dumheter.

Jag tittar på Musikbyrån Live med Säkert! (nu spelar hon Wannadies-cover: Min hemstad. Vill ha!!) och bloggar lite samtidigt. Fast det är svårt, för jag börjar gråta lite åt att det är så bra ibland.

Nå. Jag hade med mig en biblioteksbok hit upp: Ingen grekisk gud precis av Katarina Kieri. Jag är mycket, mycket förtjust i Katarina Kieri, har ni inte läst så LÄS. Är ni rädda för ungdomsböcker eller poesi så har hon skrivit en vuxenbok också: Vem vågar sommaren.

I alla fall: jag trodde inte jag läst den här boken jag hade med mig men insåg rätt snart att det hade jag visst. Men fy sjutton vad bra den är. Och hon skriver ju om min favoritbok alla kategorier (Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg) så nu måste jag läsa den andra boken hon skriver om (Sommarboken, Tove Jansson). Den står här i bokhyllan har jag för mig.

Ingen grekisk gud precis ja. Den handlar om Laura som är bästa vän med Lena. Och som blir förälskad i nya matteläraren. Laura är dock en rätt sansad tjej, men eftersom det här är högstadiet så blir det ändå stort och dramatiskt och svårt och så blir hon ovän med Lena också. Och Katarina Kieri skriver så bra och så fint och så sparsmakat. Underbart. Enda minuset är titeln. Den har inte vidare mycket med historien att göra. Såg att på danska heter den Lauras sang, och det är faktiskt en väldigt mycket bättre titel.

Till helgen ska jag ut till Barnens Ö med min kör. Lördagkväll betyder fest och oftast också dans. Maria har bistått med fantastiska partyskivor, men jag tycker det är dags för ett litet tillägg till dem. Men det är inte helt enkelt att hitta en blandning som går att dansa till och passar ett spann mellan 29 och dryga 65… Ett första urval har gjorts, nu är det bara lite provdansning och sållning kvar, och funderingar på om jag måste hitta lite nya låtar också.

Den där monster-låten har gäckat mig sen sist. Jag har funderat och sökt och inte för mitt liv kommit på varför jag känner igen den. Till sist så gjorde jag den allra yttersta hardcore-informationssökningen: jag ringde pappa och trallade för honom i luren. Och såklart han visste. “Den glade vandraren” heter låten, och Alice Babs spelade in den 1954. Tydligen var det värsta avancerade inspelningen, för hon sjunger stämmor med sig själv (och det var visst tufft på den tiden). Jag hittade en inspelning via Naxos, men eftersom det krävs inloggning kan jag inte länka den åt er. Synd va? (Jag kom åt via mitt bibliotek.)

Fast egentligen är jag ju inte HELT lycklig nu, för jag tycker fortfarande inte att jag riktigt hittade rätt. Det var inte den inspelningen jag tänkte på. Tror jag. Fan.

Jag dör. Det är så bra.

Första ljuset tänt och julmusik på stereon: första adventsfrukost. Jag börjar förstås med Band Aid, denna ofantligt begåvade text om stackars barnen i Afrika. “It won’t be snow in Africa this christmas time”. No shit, liksom. Heheheeeee.

Och btw så är jag inne i en, lite otippad, Eminem-period. Klippet härnedanför är från MTV music awards för några år sedan och jag fick gåshud redan då. Framför allt början, när han går in, är rent löjligt jävla bra.

Så jävla bittert. Så jävla vackert. Snälla, glöm bort den där versionen ni dansade tryckare till på höstadiediscot (fast bäst är versionen med Gram Parsons tror jag).